Nummer 1 - "Arvtagaren" av Christopher Paolini, vilken lapptäckesbok. Det kändes som om Paolini har tagit alla små bitar från alla de föregående böckerna och sedan försökt knyta ihop säcken på ett någorlunda bra sätt. Det är bara det att det blev aldrig "någorlunda bra", det blev inte ens "okej". Jag gillar inte när författare slår knut på sig själva och på berättelsen för att få allt att gå ihop. Då är det nästan bättre att låta en del trådar hänga lösa.
Nummer 2 - "Kommer aldrig mer igen" av Hans Koppel. Boken var inte dåligt skriven eller något sådant, den var bara fruktansvärt obehaglig och kröp in under skinnet på mig på ett sätt som jag hade svårt att släppa efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar